Bitar av skolslöjdens avpolleterade vävstolar och ett ett galler blev till en fotovägg på Fristaden. I en digital tid är det ibland trivsamt att få till foton på papper och att hänga dem. Familj, vänner, elever och lärare trängs med varandra på det där sättet även minnen gör…
Så här i påsk när snön ligger 10 centimeter djup och våra plugglådor med plantor snart växer ur kan vi bara hoppas att den där vårvärmen dyker upp snart. Man behöver kunna påta i trädgården och se saker gro när man skall ta nior den sista biten mot skolavslutning och det skall prövas och rättas i en hastighet som annars sällan skådar.
Vår och sommar är så efterlängtad på Fristaden
Den som har sett filmerna om Harry Potter har säkerligen en bild av det berömda tåget “Hogwarts Express” och bilderna av hur tåget korsar en i det närmaste magisk bro är ikoniska. Själva tåget och de ikoniska bilderna står att finna om man bordar “The Jacobite” för ett par timmars ångdrivet lunk genom det skotska landskapet.
En bit in i resan kommer man fram till och över bron som varit en sådan ikonisk del i filmerna om Harry Potter. På vägen tillbaka, vilket var med buss, stannade vi vid den utkiksplats oc souvenirbelamrade turistfälla där man alldeles själv kunde stå och ta bilder på tåget man nyss färdats med…vilket vi gjorde:
Bron…utan tåg
Här kommer tåget
Här kommer tåget lite till
ÅNGA!!!!
ÅNGAmed mer utropstecken OMG !!!!!
Mitt i stannade vi för en kort paus i Glenfinnan och en ung man tog emot oss entusiastiskt spelandes säckpipa för allt han var värd:
Själva tågresan var sådär bekväm men bedövande vacker och tåget hade en egen shop med Harry Potter-grejer som vi inte köpte…
Vi färdades från Fort William till Mallaig där vi åt en utmärkt lunch. Återfärden gjordes sedan med buss och vi stannade vid en utkikspunkt där vi kunde se tågen passera bron vi åkt över om morgonen. Vackra vyer och en mycket utförlig genomgång av Skottlands historia* var i huvudsak vad dagen bjöd på innan vi återvände till Oban och middag innan det skulle bli dags att fara vidare på den sista etappen av resan.
Naturligtvis tog vi bilder på oss själva på olika ställen:
Här är vad man kunde se om man vände sig åt andra hållet istället för att titta på bron
Frida i Glenfinnan – Observera skorna
På bilden ser vi LÄRARFÖRBUNDETs nya coola väska utan larviga färger manligt buren av lärare på semester
Frun kommer att bli lite butter men jag tycker om bilden – Vad tycker ni?
Frun i väntan på tåget på utkiken över bron
Selfietime – Frun märker ingenting
Mer smygfotografering – jag ogillar leenden – man kan le inombords….
Omgivningar och miljöer var som vanligt bedövande vackra och fisken vi åt i Mallaig var fantastisk – Nedan följer lite miljö från tåg och utanför:
Det regnade hela dagen men även genom regniga rutor fastnade en och annan bra bild
Ett landskap för sagor eller rejäla svordomar om man tvingas att gå
Ibland brast himlen ut i blått
På väg mot utkiksplatsen – Statyn föreställer Bonnie Prince Charles – Charles Edward Stuart – extremt misslyckad tronprendent
I väntan på tåg….
Bron…Bro heter typ most på något språk jag inte minns….
Landskap – vidvinkel
Mera landskap
I nästa avsnitt: Vi färdas genom nedersta biten av The Highlands och någon glömmer att ladda kameran…
*Just guidens förmåga att kunna hålla miniföredrag om allt vi passerade under resan var en av behållningarna av resan.
På väg mot Oban stannade vi vid ett par tillfällen för att beskåda naturen som utan tvivel är högst förtjusande. Det var massor av kullar och vatten och trevligheter som små kanalbåtar och folk som körde som fullständiga vettvillingar. Vid ett av dessa stop tog vi några porträttbilder.
Stilbild vid snabbstop
Magnus på väg mot Oban
Frida på väg mot Oban
Magnus och Frida på väg mot Oban
Väl framme i Oban tog vi plats på fjärde våningen i ett hotell vars hiss vi undvek noggrant. Tyvärr hade vårt rum tidigare varit rökrum och någon hade installerat twin beds, en konstruktion vi inte råkat utför och som Magnus inte sett sedan han senast var i England på tidigt 90-tal.
Vi beslöt oss omedelbart att avvika från den gemensamma middagen och begav oss ut i kvällen för att söka föda i denna fiskeristad där ett obegripligt ställe serverade norsk lax – där åt vi inte
Vi fann istället ett familjeföretag med servitörer i åldrar från tolv och uppåt där man erbjöd havskräftor. Som alla vet är det enbart barbarer som äter insjökräftor och folk som inte gillar skaldjur brukar istället köpa någon kinesisk frusen kräftklon. Här kom istället till bordet rejäla skålar med Languster och vi lät oss väl smaka. Kokningen var hänsynsfullt utförd men saknade både sälta och dillsmak. På hela taget kan man förmodligen konstatera att maten i både Skottland och England innehåller betydligt mindre salt än vad vi är vana vid. Dillen trodde vi var universell men här lyste den i uppenbar frånvaro.
Mätta och nöjda fann vi ett nörderi i vars gömmor T-shirts och annat viktigt fanns att beskåda. När så mörkret lade sig över Oban packade vi ihop oss för vila inför morgondagens tågresa med “The Jacobite” – tåget vi ser i filmerna om Harry Potter… men det är för imorgon
Väl mött
Magnus & Frida
Mätta och belåtna lämnade vi Glasgow och stannade till strax utanför för ett litet besök i ett whiskydestilleri. Det vi landade på hette något outalbart:
auchentoshan
Tydligen var grejen att de destillerade whiskyn tre gånger och att man jobbade helt utan rökighet. Vare sig Magnus eller Frida dricker whisky men efter att ha smakat måste vi säga att miljö, sällskap och lite guidning så var det inte en helt obehaglig upplevelse. Vi har någon flarra 28-årig Single Malt hemma men den gör vi mest sås på…att dricka det ligger liksom inte för oss. Hur som helst var det rätt spännande att vandra omkring med en kunnig guide och få kika på hur saker går till.
Efter lite bus-shopping och en smygberusning så återvände vi till bussen för turen till Oban
Väl mött
Magnus & Frida
Framåt eftermiddagen efter att ha korsat gränsen mellan England och Skottland så kom vi medelst turistbuss till Glasgow där det var planerat både sightseeing och middag. Hotellet som var av högsta klass låg “mitt i smeten” och vi begav oss ut för att äta och titta lite på staden. Själva shoppinggatan kunde varit var som helst i vilken storstad som helst och egentligen kändes det mest som Eslöv fast större. Vi drev omkring några timmar innan vi återvände till en liten restaurang med det något udda namnet “The Butterfly and The Pig“. Maten var utmärkt och jag måste notera att mina förväntningar på mat och mat har varit något låga baserat på gamla erfarenheter av det engelska köket. Under hela resan var maten för övrigt förvånansvärt bra och i många fall riktigt utmärkt. Frukost, underskott på grönsaker och ett helsicke att hitta frukt till trots så måste vi säga att matupplevelsen var helt acceptabel. Med mörkrets intåg funderade vi lite över morgondagens planer då vi inte skulle lämna Glasgow förrän vid ettiden.
Modernt och frukosten var den bästa hittills
Då vi inte kände för att besöka HM eller något som har med sport att göra och alla museer är stängda på måndagar så sökte vi annat att göra och efter lite sökande på nätet fann vi:
Necropolis
Necropolis – Glasgow är en viktoriansk kyrkogård som ligger på en kulle mitt i staden och då Magnus alltid besöker kyrkogårdar när det finns tillfälle så var detta ett perfekt litet frukostäventyr.
Efter frukost vandrade vi genom staden mot kyrkogården. På vägen passerade vi flera universitet och förundrades över de enorma byggnader dessa var inhysta i. Väl framme gick vi förbi Glasgow Cathedral och sedan vandrade vi upp i de dödas stad där mer än 50000 människor ligger begravda. Kyrkogården håller jordrum till flera trosinriktningar och den förste som begravdes där var en Judisk man vid namn Levi.
När vi vandrat runt bland de döda så begav vi oss ner mot katedralen och dess imponerande inre innan vi hungriga begav oss tillbaka mot centrum och ett hopp om mat innan ytterligare timmar i buss innan vår nästa anhalt som skulle bli Oban
Väl åter i centrum fann vi ett hak vid namn BABS och vi förväntade oss ett hak men ack vad vi misstog oss. Lokala råvaror och mat lagad med finess till och med under lunch och till ett pris som får MacDonalds och annat skräp att skämmas. Vi åt och var nöjda och glada när vi återanslöt till lämmeltåget upp på bussen, som vanligt armbågade av två arga tanter, och färdades mot whiskyprovning och småäventyr innan kvällningens stop i Oban – där vi fick twin beds….TWIN BEDS!! – Resans sämsta hotellrum men men det är för en annan dag….
Väl mött
Magnus&Frida
Och vi får inte glömma skobilder:
Efter ytterligare en frukt och grönsaksfri upplevelse av frukost lämnade vi vackra Harrogate för ännu mer naturupplevelser när vi färdades genom Lake District på väg mot Skottland och Glasgow. Lunchstoppet gjordes vid Windermere – en fantastisk sjö fylld av båtliv, öar och stränder fyllda av byggnader för folk med mer pengar än stackars stadstjänstemän någonsin kommer att få se. Där fanns ett hus man kunde hyra för blygsamma 60k/vecka – men då fanns det jädrar-i-mig strandtomt så att en kommunal bygglovsansvarig hade fått hjärtattack och avlidit efter att ha sett det.
Windermere i sig självt är turistfälla på samma sätt som Gränna och även om det var trevligt så kände vi knappast att vi önskade att stanna någon längre stund.
Hamnen var dock trevlig och vi roade oss med att vandra omkring bland de många svanar som helt oblygt frapperade sig med människorna runt omkring.
Via vår Reiseleiter och bussbolaget hade vi dock hoppat på en båttur på sjön och vi såg fram emot en stunds vattenlek av turistklass. Turen som sådan var fenomenal då båtens högtalare av någon anledning konstruerats på ett sätt så att det fanns en rimlig chans att höra vad som sades, till skillnad från varenda tåg och flygplats i hela England, och guiden var både underhållande och informativ. Lite irriterande var det dock att kostnaden för båtturen som fakturerades var 215:- per person medan samma tur hade kostat runt 80:- om vi istället köpt biljetten direkt. I en elektronisk värld är det onekligen konstigt.
Efter båttur och kort lunch marscherade vi vidare till Skottland och Glasgow och efter att ha planerat och ställt in min första Skottlandsresa redan 1989 så hade vi kommit till gänget som jagade livet ur romare, tycker att getmage är något att göra mat på och som under inga omständigheter, personligen verifierat, bär något under kilten….så vi besökte en kyrkogård….men det tar vi en annan dag
Monument – Varenda liten by har ett monument som hedrar de fallna i olika krig.
I resplanen fanns en möjlighet till utflyktsäventyr i York och även om vi var frestade så var frestelsen att få tillbringa en heldag i egen regi betydligt större. Vi började dagen med frukost och begav oss sedan iväg på promenad genom staden mot Valley Gardens. Staden är en gammal kurort där mer än en berömdhet tvagat sig i svavelosande vatten för hälsans skull. Vårt första mål för dagen var dock parken Valley Gardens och en kortare promenad mot den ännu större trädgården RHS Harlow Carr
Som en försmak av vad som väntade bredde Valley Gardens ut sig och vi gick i relativt rask takt genom skogen tills vi till slut som fram till Harlow Carr. Om man tycker om trädgårdar och natur är det en fröjd att vandra på den här sortens platser där det finns så mycket inspiration, ideer och kreativitet uppbackat med kunskap och experimentlusta. RHS Harlow Carr är inte bara planteringar utan köksträdgård, utställningsområde och experimentträdgård på ett och samma ställe. Gillar man trädkojor finns det också tillgängligt.
Någonstans mitt i all prunkande trädgård hittade vi en utställning om Enid Blyton vilket tog mig tillbaka till barndomen och Femböckerna som på alla sätt var bättre en sport, sport och sportböckerna jag som gosse förväntades läsa.
Väl tillbaka i staden hade vi en tanke att smyga in på det berömda Betty´s Tea Room men kön in gick utanför och runt hörnet och ingen servering av Te och Scones är värt det. Lite sugna och hungriga smög vi vidare neråt och in i det som heter Montpellier Quarter i Harrogate där vi istället för Betty fann Jenny och ett förtjusande litet ställe där vi fick både te och fenomenala mackor vilka vi inmundigade i en miljö som måste betraktas som förtjusande.
Resten av dagen strosade vi runt Harrogate och fönstershoppade mest med någon ölpaus mellan de många stegen. Då hotellets restaurang lämnat en hel del i övrigt att önska och vår längtan efter mer friterad mat var mycket liten, sökte vi oss vidare till en hel grupp av indiska etablissemang där till slut valet föll på Shalimar. Vill man äta indiskt i Harrogate är Shalimar ett utmärkt ställe att besöka. Personalen är snabb och kunnig och ber man om att bli lite överraskad så är husets specialare vansinnigt trevliga. Billigt är det också.
Mycket mätta drev vi sedan runt en god stund till innan vi framåt kvällen gick in på Betty´s för Tea and Scones. Teet var utmärkt. Servicen var topp notch och sconesen bakade vi bättre själva, men det var mer väntat.
Efter en dag av många intryck drog vi oss till slut tillbaka för att vila inför nästa anhalt:
Lake Windenmere och sedan Glasgow
Harrogate var ett sådant där ställe där det inte händer mycket men som är fenomenalt att utgå ifrån om man vill se sig omkring i det gröna England
Vår tredje dag började med hotellfrukost och låt oss redan här nämna att engelsk hotellfrukost har utvecklingspotential. Mellan desperat rostat bröd, alldeles för mycket saker i plastförpackningar och avsaknad av civiliserat pålägg var den kontinentala delen av frukosten exakt det jag mindes från mina besök under 80-talet. Komplementet av “Engelsk Frukost” – korv, vita bönor, bacon och äggröra gjorde saken något bättre om man undvek bönor och korv…undvik korv….vi tar det igen: Undvik Korv
Därefter tågade vi i våldsam takt mot buss för avfärd mot Cambridge. De två arga tanterna hade med doftmarkeringar och onda blickar skapat en frizon kring “sina” platser och min egen förstaupplevelse med turistresor via buss fick ytterligare färg när vår reseledare glatt tvingade deltagarna att flytta runt i bussen för att det skulle vara rättvist. Läraren i mig myste i takt med intentionen i LGR11 och vi färdades genom ett regnigt England mot Cambridge.
Det finns massor av folk som lever på att putta runt folk på båtar i en kanal jag inte tror att man vill ramla i men som inte stinker som de i Venedig
Jag älskar universitet och bara tanken bå föreläsningar, salar, böcker, bibliotek och typer som sveper omkring som Severus Snape ger mig varma känslor lite överallt. Frun var inte riktigt lika imponerad men lät sig definitivt roas av de magnifika husen och omgivningarna. En liten stund av sightseeing med gruppen fixade vi innan vi snabbt rymde för oss själva
Frun igen
Skam den som ger sig
På gatan mitt emot Kings College
Att fånga frun på bild är inte alltid enkelt eftersom hon hade relativt god kontroll på kameran
Då vi strosat runt en god stund fann vi till slut en marknad med mat och en hel del skräp. På humör för lunch åt vi varsinn falafel som på alla sätt överträffade våra förväntningar. Stärkta och mätta drällde vi runt en stund till innan vi begav oss tillbaka till bussen för den överaskande långa resan till Harrogate – en liten stad vi skulle ha för oss själva en hel dag istället för att bussa till York. Nedan följer några bilder till från Cambridge:
Då vi landade i Harrogate rätt sent blev det intag av mat, öl och lokalisationspromenader runt den lilla stadskärnan men resten av dagen tar vi nästa gång. Cambridge blev vi högst förtjusta i och insåg snabbt att vi nog skulle velat tillbringa någon dag extra där. Enda smolken var de olidliga båttursförsäljarna men ett kreativt användande av det engelska språket då någon antastade oss för tredje gången tycktes sprida ett visst rykte som tillsåg att vi därefter lämnades ordentligt ifred.
Väl mött nästa gång
Magnus & Frida
Vår första anhalt efter att ha landat på Heathrow och fått oss varsin förvånansvärt drickbar kaffetår blev staden där Roald Dahl förlade häxornas försök till maktövertagande i en av sina förtjusande böcker. Väl framme var tanken att det skulle bjudas på stadsvandring varpå vi valde att å det hastigaste avvika åt ett helt annat håll. Av en slump råkade vi på en bunke smala gränder fyllda av antikviteter och bling-bling som vi roade oss med, drack mer kaffe och hamnade efter en stund nere vid The Royal Pavilion.
Två trevliga damer erbjöd sig spontant att ta en bild av oss när vi drällde runt i parken kring The Royal Pavilion
Royal Pavilion i Brighton byggdes på tidigt 1800-tal som en sommarboning till George IV. Vi strövade mest i parken och tittade på folk och blommor då vi i enlighet med lämmelprincipen endast hade någon timme av vandring innan bussen skulle transportera oss till hotellet. Klokt nog hade vi ju valt att avvika från Brightonturen redan vid det första stoppet och kunde på så sätt utforska saker mer på egen hand och helt utan arg tant ett och två vars armbågar var både mäktiga och irriterande.
Någon timme senare tog vi plats på hotellet som var rymligt och utan större skavanker. Hotellet bjöd på havsutsikt och lite drama i parken då några glada “campare” slagit sig till ro där och lyckades gradvis att berusa sig så till den milda grad att den ene somnade med ansiktet i backen i en ställning som nästan manade oss att ringa en ambulans. När han strax efter visade både livstecken och rörelseförmåga beslöt vi att vandra längs stranden i blåsten och se om vi inte kunde hitta lite förtäring.
Frun utröner huruvida sängen är av godkänd kvaltet
Utsikten från fönstret – Den nedbrunna västra piren var ett blickfång för både öga och fantasi
Park-camping. Något som överträffar till och med vår allemansrätt. Äventyrligt i vinden onekligen
En helt flagrant selfie lite sådär lagom sega efter en lång dags resor från Hörby till Brighton
Obligatorisk fotbild –
Mer info följer
Att i England hitta mat och samtidigt lyckas undvika pommes frites är något av ett äventyr men vi begav os ut på promenad efter stranden i vinden. Det var onekligen fascinerande att dyka in bland små stånd av konst och skräp och vi tog oss stadigt ut mot det lilla nöjesfält som ligger ute på den pir som inte brunnit ner. Väl där återvände vi till en av de första restauranger vi passerat där de hade helstekt spätta på menyn och kvällen avslutades med en högst anständig måltid även om vi utan tvekan borde struntat i dessert. Det är någonting med restauranger och usla efterrätter men med sådan fisk var vi beredda att förlåta en hel del. Ytterligare någon timmas promenad han vi med innan vi återvände till hotell och vila inför nästa dags äventyr.
Brightons nedbrunna västra pir går att återfinna i konst och konstiga tavlor utefter hela stranden. Den står som ett stålskelett ute i vattnet och det går knappast att gå förbi utan att blickarna dras till det nu övergivna men en gång så populära. Brann gjorde det så sent som 2003 men själva piren som byggdes runt stängdes 1975. Själv har jag inget minne av piren eller egentligen Brighton från när jag sist var där någon gång på 80-talet men det skall erkännas att jag den gången bara landade i staden för dess närhet till byn Clapham och den sägenomspunna Clapham Woods där jag följde med en glad frilansjournalist i jakt på UFO, djävulsdyrkare och underligheter om natten men det är kanske en annan historia…
Brighton var kanske inte vår favoritplats i världen men det är onekligen ett trevligt ställe att hänga på. Dagen därefter skulle bli en lång resa upp till Cambridge och slutligen till Harrogate där vi än en gång hoppade över stadsvandringen till York och istället drällde kvar som de rebeller vi är. Men det får vänta till nästa gång
sound affairs & audio effect design
För en bättre skola
Good trouble
Småskaligt & Närproducerat mitt i Skåne
Välkommen till våra dagar
Independent audiovideo artist
❤️ welcome to my secret blog ❤️
ex vulgus scientia
Happy reading :)
En blogg som tar upp det som inte fungerar i skolan, eller det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok - INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING!er det som jag är kritisk till. Sällan eller aldrig tar jag upp alla fantastiska lärare och underbara elever. OBS: Detta är en blogg, alltså en digitaliserad dagbok - INGEN VETENSKAPLIG AVHANDLING!
Om svenska och digitala verktyg
Lärare i svenska och engelska åk 3-9/gymnasiet. Mottog Svensklärarpriet 2020.
en samling texter, poesi och tankar från en enkel varelse
"Jag läser dem för artiklarnas skull"
Klimat, cykling och politik. Eventuellt lite aikido
Mat med kärlek
Vad händer på IT fronten?
Frida & Magnus Fristad 