Vår första anhalt efter att ha landat på Heathrow och fått oss varsin förvånansvärt drickbar kaffetår blev staden där Roald Dahl förlade häxornas försök till maktövertagande i en av sina förtjusande böcker. Väl framme var tanken att det skulle bjudas på stadsvandring varpå vi valde att å det hastigaste avvika åt ett helt annat håll. Av en slump råkade vi på en bunke smala gränder fyllda av antikviteter och bling-bling som vi roade oss med, drack mer kaffe och hamnade efter en stund nere vid The Royal Pavilion.
Två trevliga damer erbjöd sig spontant att ta en bild av oss när vi drällde runt i parken kring The Royal Pavilion
Royal Pavilion i Brighton byggdes på tidigt 1800-tal som en sommarboning till George IV. Vi strövade mest i parken och tittade på folk och blommor då vi i enlighet med lämmelprincipen endast hade någon timme av vandring innan bussen skulle transportera oss till hotellet. Klokt nog hade vi ju valt att avvika från Brightonturen redan vid det första stoppet och kunde på så sätt utforska saker mer på egen hand och helt utan arg tant ett och två vars armbågar var både mäktiga och irriterande.
Någon timme senare tog vi plats på hotellet som var rymligt och utan större skavanker. Hotellet bjöd på havsutsikt och lite drama i parken då några glada “campare” slagit sig till ro där och lyckades gradvis att berusa sig så till den milda grad att den ene somnade med ansiktet i backen i en ställning som nästan manade oss att ringa en ambulans. När han strax efter visade både livstecken och rörelseförmåga beslöt vi att vandra längs stranden i blåsten och se om vi inte kunde hitta lite förtäring.
Frun utröner huruvida sängen är av godkänd kvaltet
Utsikten från fönstret – Den nedbrunna västra piren var ett blickfång för både öga och fantasi
Park-camping. Något som överträffar till och med vår allemansrätt. Äventyrligt i vinden onekligen
En helt flagrant selfie lite sådär lagom sega efter en lång dags resor från Hörby till Brighton
Obligatorisk fotbild –
Mer info följer
Att i England hitta mat och samtidigt lyckas undvika pommes frites är något av ett äventyr men vi begav os ut på promenad efter stranden i vinden. Det var onekligen fascinerande att dyka in bland små stånd av konst och skräp och vi tog oss stadigt ut mot det lilla nöjesfält som ligger ute på den pir som inte brunnit ner. Väl där återvände vi till en av de första restauranger vi passerat där de hade helstekt spätta på menyn och kvällen avslutades med en högst anständig måltid även om vi utan tvekan borde struntat i dessert. Det är någonting med restauranger och usla efterrätter men med sådan fisk var vi beredda att förlåta en hel del. Ytterligare någon timmas promenad han vi med innan vi återvände till hotell och vila inför nästa dags äventyr.
Brightons nedbrunna västra pir går att återfinna i konst och konstiga tavlor utefter hela stranden. Den står som ett stålskelett ute i vattnet och det går knappast att gå förbi utan att blickarna dras till det nu övergivna men en gång så populära. Brann gjorde det så sent som 2003 men själva piren som byggdes runt stängdes 1975. Själv har jag inget minne av piren eller egentligen Brighton från när jag sist var där någon gång på 80-talet men det skall erkännas att jag den gången bara landade i staden för dess närhet till byn Clapham och den sägenomspunna Clapham Woods där jag följde med en glad frilansjournalist i jakt på UFO, djävulsdyrkare och underligheter om natten men det är kanske en annan historia…
Brighton var kanske inte vår favoritplats i världen men det är onekligen ett trevligt ställe att hänga på. Dagen därefter skulle bli en lång resa upp till Cambridge och slutligen till Harrogate där vi än en gång hoppade över stadsvandringen till York och istället drällde kvar som de rebeller vi är. Men det får vänta till nästa gång
Frida & Magnus Fristad 